
Ibland får man för sig saker... som att man är familjens svarta får. Jag känner många som tror att de är det. Jag själv har till exempel tänkt och trott under många, många år att jag är det. Och det kanske med rätta. Jag liknare dem inte till sättet, i tanken, i levnadssätt, religion. Ja, listan skulle kunna göras hur lång som helst.
Fast jag är så trött på den där fårrollen! Den är mesig och sitter illa på kroppen. Därför har jag nu bestämt mig för att jag är familjens svarta varg! Mycket mer dymansikt, kraftfullt och dessutom en medlem i klanen, fast annorlunda, olika. Svarta vargar anses vara extra speciella; själv inbillar jag mig att de är precis som jag. Så nu är jag en svart varg.
Jag tassar i nya tassemarker och det är spännande. Jag har vaksamma ögon och är kompromisslös. Jag talar om när något inte passar. Och jag rör mig. Hela tiden.





